31 augusti 2015
Att cykla är ett nytt sätt att leva. Nu har vi haft våra racercyklar i två månader och det känns riktigt bra, vi trivs med att cykla. Turerna har blivit längre och med detta även belastningen på kroppen.
47 km trampade vi den 22 augusti och på slutet var jag riktigt trött. Tro det eller ej men nu har jag ramlat för andra gången, inte cyklat omkull utan ramlat omkull. Första gången jag ramlade var på första turen den 27 juni, vi ska stanna för att dricka, vi saktar ner, jag klickar ur, men… jag drar inte foten de få millimeter som krävs för att få loss foten. Jag står helt stilla och ramlar åt vänster. Till saken hör att vi bara är ca. 50 meter från en busshållplats med väntande personer, måste sett heldump ut. Andra ramlingen sker i slutet på vår 47 kilometare, vi närmar oss Norra vägen och jag ska bara rulla ut på vägen, det kommer flera bilar så jag tar ett ärevarv på 10-12 meter och kommer ut mot Norra vägen igen men det kommer än fler bilar och jag inser att jag inte kan cykla ut. Trött som jag är så står jag återigen helt still, missar att koppla ur och tro det eller ej, denna gång ramlar jag åt höger. Känns riktigt dumt men det är bara att kliva upp igen.
När vi cyklar längre känns det mer i kroppen vad som inte är riktigt bra, Christina har redan bytt sadel och jag har fått tips av en jobbkollega på en bra sadel då jag får ont i ryggen, eller rättare sagt i ländryggen i närheten av mitt diskbråck. Sagt och gjort, en ny sadel Fizik Aliante köps och monteras. det känns bra även på lite längre turer.
Under augusti trampar jag runt 336 km och Christina 264 km, vi är nöjda och stolta med detta.
Viktmässigt har jag kommit ner till 81,6 kg vilket är ett tapp på 7 kg, riktigt bra.
Vi trampar vidare mot höst.